September i november

Jag tar en promenad i en höstvacker stadspark.

På kyrkogården passerar jag, som alltid, Weddig och Sophias grav, där de ligger tillsammans med sina barn, Augusta, Mathilda och lille Lorens, han som bara fick bli några dagar.
Weddig och Sophia dog samtidigt som lille Lorens, och lämnade flickorna ensamma kvar, bara två och fyra år gamla.
Jag undrar alltid vad som hände.
Och varför döttrarna förblev ogifta dessutom.
Inga efterlevande, ingen som ser till deras grav.
Pinnar och grus. “Sköts av kyrkorådet”.
En dag ska jag lägga dem en blomma.

I Falkenberg går tusen personer skallgång efter tolvårige Dante, som försvann i tisdags kväll när han skulle gå ut med hunden. Hunden kom hem, Dante gjorde inte det.
Skräcken hans föräldrar känner.
Ytterligare en dag utan något som helst spår.
På fredag är jag hemma igen, på fredag kan jag hjälpa till att leta, men på fredag är alldeles för många dagar för sent.

Det är varmt ute, mer september än november, och världen känns förunderligt orättvis.