Bodil och Karin

Döden är dum.
Den är ofrånkomlig och säker, alla vet att vi ska dö, ibland är man gammal och klar men ibland är man inte det.
Jag kände inte Bodil.
Jag kände henne inte, men jag har läst nästan alla hennes böcker, och när jag har läst Bodils böcker känns det som att jag känner henne.
Och nu är hon död.

En bok är särskilt tummad.
Mitt första liv.
Mitt första liv är en sån bok jag läst igen och igen, en som får följa med på tågresor och flygplan, en sån jag bara kan slå upp valfritt uppslag i, läsa, och komma till ro och sans igen.

En gång fick jag träffa Bodil.
Jag och reporter Mosander skulle göra ett författarporträtt på henne till Aftonbladet, vi skulle mötas på Hotell Diplomat på Strandvägen i Stockholm och jag var jättenervös, vad skulle jag säga till Bodil? Skulle jag berätta att jag läst alla hennes böcker, att jag älskade sättet hon skrev på, att jag tyckte att jag kände henne fast vi aldrig hade setts?
Det klart jag skulle, men det gjorde jag inte. Jag var tyst som en liten mus. Jag, som nästan aldrig får tunghäfta, satt bara bredvid med hjärtklappning under intervjun och undrade hur jag överhuvudtaget skulle kunna ta en bild på Bodil sedan utan att darra på hand. Bodil trodde nog att jag inte hade nån som helst relation till hennes böcker. Att det här bara var ett gäspigt jobb bland alla andra för en kvällstidningsfotograf.
När intervjun var klar gick vi ut och tog en bild på hotellets bakgård, mot en gul container. Bodil var glad och skrattade. Jag skrattade också, men sa ingenting.
Innan precis när vi skulle säga hejdå, då pep jag: Jag tycker du är jättebra.

Jag tycker du är jättebra.

I måndags dog Karin.
Karin blev nästan nittio, Karin var pigg och glad och fin in i det sista, ändå är döden dum.
Karin, som alltid var ute och gick längs Buas gator, som pratade och pratade och pratade och hörde lite dåligt själv och sa: Vasiere?
Fina Karin.

Döden är dum.