Fotmassage och fentanylplåster.
Än så länge är himlen blå just precis här.

Tisdagsträning i ösregn, ingenting som avskräcker en liten.
Ska man gå genom eller runt buskarna - jag går runt - men VA - jag trodde den skulle vara här - jag fattar inte - YES jag ser den - får jag plocka ett päron?
Och tolv sekundmeter på det.

Det går inte så fort, men det är roligt.

Hämtning av färdigbränd vulkan hos Marie, och fisken som mamman gjorde bredvid.
Ny lera har hon fått också, Veddigelera som Andreas grävt upp.
Ny lerpåse till oss, nya vulkaner till världen.

På avdelning 2C skiner ingen sol.
Tänk att livet kan vara så olika.
Att vi får åka båt och ta kvällsdopp och grilla och och läsa saga och ha världens finaste liv, samtidigt som mammas sekunder, minutrar, timmar går så långsamt och gör så ont.

I lördags fick hon åka ambulans.
Ambulansföraren var två meter lång och hette Jonatan.
Hon får stanna, magen gör ont.
Sköterskan sprutar in medicin mot illamående.
Regnet faller, helikopterplattan står öde, paraplyer cyklar förbi.

Vad är det med dej, säger pappa bekymrat och lägger handen på hennes kind när vi kommer in.
Det är nåt som heter tjocktarmscancer, säger mamma, ögonen glittrar till.

Sjuka ögon kan glittra till, mamma kan glittra.

Ett sista dopp i värmebölja.
Nu väntar regnvecka och kanhända en sovbar temperatur.

Pizza till oss och ål till skarven.

Det blev en sommardag till på glittervatten.

Orienteringsdag i Rigorskogar, sista etappen av Norra Hallands ungdomsserie, med tårtkalas och allt.
Jag älskar att han älskar det här.

Morgondopp, lunchdopp, eftermiddagsdopp, före-middagen-dopp, kvällsdopp.

Dagens andra förmiddagspremiär!
Det Farliga, på Teater Halland.

Dagens första förmiddagspremiär!
Jesper Gesters Sagan om det röda äpplet, på Teater Halland.
Det är tusan att det är skolplikt på en unge jag känner.
Han hade älskat den här pärlan.

Det är fem grader kallare inomhus än utomhus, så det är inomhushäng som gäller för kokande hjärnor.
Den Försvunna Diamanten är mer än lovligt försvunnen idag.
Alla pengar är banditrånade, samtliga visum är slängda, varenda stad i Afrika är genomgången.
Det är EN ovänd plupp kvar, och den ligger ute på Kanarieöarna.
Barnet har hundra kronor kvar att ta båten dit för, tillbaka får han väl simma.
Skönt, tänker jag.
Beama mej ner till havet, tack.

Inatt låg jag vaken och lyssnade på åskans konstanta mullrande, blixtarna lyste outtröttligt upp rummet genom gardingliporna.
Hela dagen sen fortsatte det regna.
Ösregn, hällregn, strilregn, dugg.
Sen skingrade sej molnen till den varmaste kvällen i mannaminne, och TT-flasharna säger att såhär varmt har Sverige inte haft i september sen, ja, nånsin.
Över trettio grader.
Jag försöker att inte tänka på det galna (och nästan skrattretade, om det nu inte varit så dumt) sammanträffandet att sänka flygskatten just nu, och gör det enda jag kan göra när luften är så stillastående varm att ingenstans hemma är behagligt.

Tar ett kvällsdopp.

Kanhända kommer cellgifterna ändå ta håret på henne, men att bli ompysslad i frisörstolen, masserad av starka fingrar under schamponeringen och få vara fin kan få upp humöret på vem som helst.

Bertil hör lite dåligt.
Han har slutat hosta, men samtidigt slutat svara på tilltal.
Jag var på apoteket och skulle köpa Revaxör, för jag tänkte att det måste vara en vaxpropp, men se Revaxör fick man inte ge till barn utan doktors ordination.
Så jag ringde doktorn, och vi fick åka till Varberg.

Doktorn lyste och tryckte och sa att trumhinnan kan ha spruckit under förkylningen, för den såg strimmig ut, och så konstaterade han nånting som började på O och var på läkarspråk, samt ordinerade tryckutjämning.
Och när vi gick därifrån gled en liten hand in i min.
”Doktorn SA till och med att jag var duktig, och ÄNDÅ fick jag ingen leksak.”
Hjärtsnörp.
Jag tänkte på leksak lika lite som doktorn.

Den där böljande gränsen för när man blir för stor.

Inställda jobb och värmebölja.
Jag vill vara en långpromenadsfriskus, jag är ett korsordstroll i soffan.
Läser Vindmakaren för Bertil och känner mej otillräcklig, jag kan aldrig måla som Lisa Aisato.
Läser Vindmakaren för Bertil och känner mej tillräcklig, det räcker att vi finns och har det bra.
En kopp te, en näve ur chokladgömman.
Utvecklingssamtal för Ruben på Väröbackaskolan, jag tar benen halvvägs, från Ringhals kör pappan.
Kossorna glor.
Citronfjärilen finns inte mer.
September har kommit, än märks ingen höst.

Färgexplosion vid fyren.

Stilla söndag på Kattegatt.