Tid i bil.
Regn mot ruta.
På Helsingborgs stadsteater ska jag fotografera barnteatern Toto och Otto, jag kör dit, inget tåg idag.
Tid i bil, tid att tänka.
När hela det här #metoo-vrålet drog igång för någon vecka sen tänkte jag att jag ju ändå varit skonad. Jag kunde inte komma på någon gång alls som jag blivit drabbad.
Och sen.
Tid i bil och minnen dröser in.
Fattar ni vad det innebär?
Det har blivit så normaliserat.
Så normaliserat att jag från början inte ens trodde att jag drabbats.

En gång för längesen hände en grej i Åskloster.
Jag har aldrig tänkt på det som ett övergrepp, bara som någonting jag skämts så mycket över att jag aldrig talat om det för någon.
Skammen över att bli så full.

Jag laddar lite nu.
Tid i bil.

Som en pytteliten korv-puppa låg han där idag, under en filt på förskolan dit jag kom efter att Rebecca ringt och sagt att han hade 39 graders feber.
En pytteliten korv-puppa som öppnade ögonen långsamt och sa: Jag har feber.
Har du ont någonstans? frågade jag där jag kröp ner bredvid, så tacksam över den fina personalen som bäddat ner honom, som tagit hand om honom som sin egen när mamman var i Göteborg på jobb och pappan lika långt bort i tid, bakom elfabrikens alla hinder och avstånd.
Ja, svarade han ynkligt. Jag har ont i storatånen.

Nu får han Mästerflygarna och Paw Patrol och Blaze och monstermaskinerna, och precis hur många vindruvor och clementiner han vill.

Det fick bli drop-in-räddning i stan istället för flerveckorsväntan på de (ja, för mitt eget ego) alldeles för populära frisörerna i Bua.
Hårzonen hade tid och racerbil, och ungen satt som ett ljus.
Vill du ha nån färg? frågade frisören.
Ja, ROSA! sa Bertil och lyste lyckligt.
Storebror blev avundsjuk och ville ha färg han med, och nu kan han, som tvärvägrat alla former av klippning runt den förbaskade Zlatantofsen i ett halvår minst, knappt vänta tills vi ska in till stan igen så han också får ta plats i en stol på Hårzonen.
Bra jobbat!

Måndag morgon.
Halsont, te med honung medan Ruben äter sin start med mjölk mittemot, i stearinljusets sken.
Mattias kliver upp, Bertil kommer nedhasande för trapporna.
De har sin pappalediga måndag.
Jag har kommaikapp på kontoret medan världens längsta tågbana byggs i nästa rum.
Jehovas vittnen ringer på, en DSB Schenker-lastbil kraschar trottoaren i en svårbemästrad backning utanför fönstret, den förskoleledige har pyjamas på sej ända fram till lunch.
Dom pärlar. Bertil plockar ut alla oranga pärlor.
-Jag har morotshögar, säger han. Mina barn gillar morotshögar.
-Vilka är dina barn då? frågar pappan.
-Alva och Sigge är mina barn.
-Var bor dina barn?
-På Värö bruk.
Himlen är grå, Bertil och Marguerite flaggar, och alla jobb är skickade.
För nu.

De har det i blodet, mina killar.
Mittemellan jagar korridorerna fram med klubban.
Den lille springer runt mittemellans ben och försöker hänga med.
-Kolla mamma, jag är MÅLIS!
Den store jagar runt riktiga planen som en ettrig terrier, sätter dubbelt så långa motspelare bakom sargen och gör så snygga dragningar att mammahjärtat sväller stolt.
Den allra störste spelar i samma lag som sin son, fyrtiotvå år gammal.
Kanske lite långsammare än i sin glans dagar, men när slutsignalen ljuder är det ändå han som gjort hemmalagets enda, obegripligt snygga mål.

En båt upp ur sjön och vattenpölslekande ungar (alldeles strax genomblöta efter ett stövelfyllande grophopp samt ett magplask från kickbike efter åkning rakt över samma osynliga undervattensgrop).

Drypande tårfylld promenad hem till badkaret.

"Jag vill OCKSÅ leka med en kompis, jag vill leka med ALVA."
Säger Bertil trumpet när Svante kommer och leker med Ruben efter skolan, när Bertil än en gång är hänvisad till tågbanebygge med morsan medan storebror gör spännande saker bakom stängd dörr.
Så vi hämtar hem Alva från förskolan.
Alla nöjda och glada.
Alldeles perfekt liten fredagen den trettonde det här.

Fredagen den trettonde oktober tvåtusensjutton.
Exakt elva år efter fredagen den trettonde oktober tvåtusensex, när jag åkte från Stockholm till Bua och blev bjuden på ryggbiff, potatisgratäng och Riojavin som Mattias frågat Mange om råd om, Riojavin som vi båda artigt drack och vi båda i hemlighet ogillade.
Kolla sicka fina ungar som kom ur det!

Ah!
Ledig dag, luften är varm.
På Båle skiner solen genom lite dis och vildäpplen finns att plocka på vägen.
Snäckplock på stranden och längdhopp över torkade högar av tång.
Och i lät bakom dynerna fikapaus på hitvägens skörd av saftiga äpplen.
Såna här dagar i hjärtat.

Såhär blir det när fantastiska frisörerna i Bua centrum har flera veckors väntetid och mamman tänker att hon väl borde fixa att klippa lite barnhår, hur svårt kan det vara, jag klipper ju mej själv hela tiden?
Jo, mina förlåtande krullor ja.

Vi får nog boka in oss hos dom där räddande ett par veckor framåt ändå.

...med finbesök av Sara till mej och pyjamas-Bärra.
Sicken smashing start på välbehövlig långledig helg!

Solig förmiddag på Fyrens gård, med glada ungar, såpbubblor och världens finaste påputtare, tårtorkare och styrmankaptenspersonal.

Ungdomsteatern Den du är, med fyra multibegåvade stråkskådespelare ur Lönnebergakvartetten på scen.

Tidig morgon, kolmörkt Bua. Busschauffören visslar på Barbie Girl. Gryningen smyger fram över Viskan vid Åskloster. Nästan ingen mer än jag på bussen. Skönt att hinna före gymnasiestormen. Det är kallt på stationen i Varberg. Jag har rotat fram min vinterjacka den här morgonen.

Nästa gång jag passerar Bua har det ljusnat. En timme senare ganska exakt. Tänker att pendeltågstation i Limabacka inte vore så dumt. Funderar på om bilen hade varit ett bättre val ändå. Kommer in i Göteborg, passerar den tröga morgontrafiken. Tänker att tåg ändå är bra.

SJ Snabbtåg mot Katrineholm avgår 8:30. Glenn Hysén är med. Jag är med. Solen har gått upp, himlen är blå. P3 Historia om Henrik den åttonde och hans halshuggna fruar i öronen. Sen avsnittet om Jeanne D'Arc. P1 Dokumentär om Johan Gustafsson som tillfångatogs av al-Qaida i Mali. Solen går i moln. Regnet börjar falla.

I Katrineholm kliver jag av bekväma snabbtåget och kliver på rangliga rälsbussen mot Eskilstuna.
Droppar och rännilar rinner längs rutorna. Nästa: Flen. Nästa: Hälleforsnäs. Nästa: Eskilstuna.
Va? Jag är ju mitt inne i när Johan Gustafsson rymmer ut i öknen och drar stora SOS-bokstäver med foten i sanden.

Jag jobbar några timmar. Sen tar jag samma väg tillbaka igen.
Eskilstuna-Katrineholm, Katrinehom-Göteborg, Göteborg-Varberg, Varberg-Bua.
P3 Dokumentär om häxprocesserna på 1600-talet, Gustaf III:s problematiska privatliv och skolskjutningen i Jokela i Finland.
Fram och tillbaka på sexton timmar blankt. Snabbare än Johan Gustafsson.
Han fick inte komma hem till sej igen förrän fem år senare.

Koreografitävling i Falkenberg, regionkval till Skapa Dans.
Söndagsjobb bland unga modiga begåvade tjejer.
Vita långklänningarna vann. Hurra!

Fyrens förskolegård: En hel liten värld av brobyggande, cyklande tåg, masksamlande, pölplaskande och fina fina kompisar.

Dom här bägge morgonpigga/stormväckta i soffan klockan sex.
Angry Birds - sovmorgon 1-0.

Det blåser upp till storm. Tjugofem sekundmeter utlovas inatt.
Studsmattan är nedmonterad, båten får ytterligare en lina, den fina dörrkransen jag köpte av Camilla i lördags har redan blåst i trasor.
Vi bär in lite ved och laddar för en brötig natt.

Varenda kotte jag känner dränker instagram i bullbak till höger och vänster.
Jag säger att köpekanelbullar är bra. Spar mycket tid i dethäringa livspusslet.

Det är två år sedan jag och Malin Nord reste upp till Pajala för att träffa Mikael Niemi, ganska exakt.
Det var kallt i luften, rått på myren och brasvarmt i hans stuga alldeles vid stranden av Torne älv.
Idag, två år senare, går det i tryck.
I senaste numret av Vi Läser kan ni över åtta sidor läsa om den dagen, nya boken och stora och små tankar från honom, en av de mest sympatiska intervjupersoner jag någonsin mött.