Livets första domarmatch.

-Mamma, vet du att åttio procent av allt skräp som finns i havet kommer från land? Det är alltså bara tjugo procent av skräpet som kommer från havet! Varför slänger folk så mycket skräp? Det finns ju papperskorgar! Jag plockar med det här nu och slänger hemma. Fast inte nätet, det vill jag behålla. Får jag behålla nätet mamma? Och pennan, får jag behålla den? Den hade bara en liten skråma. Jag kan ha den som min skrivläxpenna. Mamma, var det havsbotten här innan, på Storaberget? Alltså för länge sen? Jag tror att detta var havsbotten på istiden. Kolla, här finns såna man sätter repen i när man lägger till på öar. Och här är en till! Och en till, jag ser TRE mamma! Detta kanske var en ö innan vattnet sjönk undan? Och så låg vårat hus på havsbotten.

En vanlig liten promenad på Storaberget är lika fin och rolig hur gammal ungen än blir.

Man TROR att man ska få ligga nedkrupen hemma i soffan framför brasan med barn och film en hel lördagskväll, men se, då ringer Alexandra och frågar om man vill följa med till stan och gå på liten barspelning med Finders Keepers.
Jag trodde inte såna här ställen fanns i Varberg.
En bar med liten scen och bra livemusik.
När jag bodde i Stockholm älskade jag att gå på just precis sånt här, men sen jag flyttade hit har jag inte sett röken av något liknande.
Tills ikväll.
Nami Bold på Bäckgatan.
Note to self.

Pappan fick bara vara hemma två nätter innan han stack utomlands igen.
Vi andra (som är ganska glada att slippa dra iväg) tänder brasa och tittar på Avengers.
Vi vann.

Tänk att man kan hitta såna här snygga gamla fasader i Göteborg.
Perfekt för en doktorand i kulturvård!

Bulle, mjölk och pokemonkortsortering.
Hemmavärlden är inte så dum den heller.

Hejdå sol och värme.
Hej vinterhöst.

Regnbåge i havet, nedpackning av snorklar och en lugn filmkväll med Thor: Ragnarök.
Imorgon reser vi hem.

Moster Lisa-julklapp inkasserad för Bertil.
Ett besök på Loro parque!

Jag får mina vulkanlandskap och bergsbyar.
Då får barnen sin sandstrand med folk och parasoller.

Jag ska verkligen inte klaga, här är tjugosex grader såväl på land som i vattnet, men folkfulla försäljarstränder är inte min grej.
Vi har dock väldigt nöjda och glada semesterbarn.

Mitt på slingervägarna mellan Santiago del Teide och Buenavista del Norte (som vi bor i utkanten av) ligger bergsbyn Masca.
I Masca bodde några strävsamma urinvånare (tills conquistadorerna kom på fjortonhundratalet och slaktade hela byn, så efter det beboddes den väl av conquistadorättlingar kan jag tro) var helt gömd för resten av ön fram till för hundra år sedan, och det byggdes ingen väg därifrån förrän på nittiotalet.
Nu bor hundra personer här, och jag undrar om de slingerkör härifrån till jobbet varje dag, eller om de blir där de är.

Jag hade då inte kört i onödan.
På listan över jobb jag inte vill ha, ligger busschaufför till Masca i topp.

Tretusensjuhundra meter vulkan över havet.
Eller månen, jag vet inte.

Stad åt tonåring som önskar stad.
Önskar stad, shopping, bad.
Tyvärr vajar svart flagg längs hela Teneriffas nordkust, inte ett dopp får vi ta.
Men parfymaffärer får vi, en herrans massa vällukt.
Nöjd son for the win.

Därnere går en förhoppningsfull ringletare som tror att tappad vigselring i våg-torktumlare SKULLE kunna ligga och blänka i den svarta lavasanden.
Uppe på berget står fotografen (och hans söner) som inte vill trotsa svartflagg-förbudet att beträda stranden när nordvågorna drar in värre än vanligt från Atlanten och som mest bara skakar på huvudet åt ringletarns löjliga hopp.

Det verkar som att jag får åka hem från den här semestern utan ring.

En liten stunds terassläsning innan regnet drog in och gjorde återstoden av dagen till en kortspels- och filmkväll.
Samt säsongspremiären av På Spåret!
Fantastiskt vad man inte behöver missa while utomlands.

Vi vill till hålet idag!
Hålet, vars skylt stavas Charco los Chochos, ligger strax nedanför oss, där havet möter Los Silos.
Krabbor, eremitkräftor, taggbollsdjur och en ettrig liten ödla.
Samt vågorna som aldrig slutar slå.

Granatäpple, drakfrukt och vaktelägg till frukost!
Och solen skiner, Teide syns över bergen.
Idag tar vi det lugnt.

Önskan från den store:
Åka till en strand där många människor är.
En såndär med parasoller.
Ungefär det värsta både jag och Mattias vet, men okej.
Låt oss.
Vi söker på Google Earth efter parasollstränder, och väljer den närmsta.
Los Gigantes, på andra sidan bergen.
En och en halv mil, femtiofem minuter serpentinvägar.

La Arena Beach bjuder på Lisebergsvågor, blodutgjutelse, och så tjockt med svart lavasand i hårbotten att det kommer stanna där till jul.
Men barnen är lyckliga.
Till och med den lille har svängt.
Nu tycker jag inte att bus eller godis är bättre än det här längre.
Kan vi åka hit imorgon igen?

Solen går ner och vi är nästan hemma.

Lilla Garachico, fem kilometer nordost längs kusten.
Lite stros, lite glass, lite våghalsigt vågbad nere på stranden.

Det var ledsamt att tappa vigselring i vågorna.
Arghet, tårar, ånger.
Men, bättre att tappa vigselring än att tappa Bertil, är mitt mindset nu.