Säsongens sista hemmamatch, en liten pärla till seger mot Halmstad.

I uterummet skiner varmsolen och jag läser ut Svarthuset och börjar på Lewismannen.
Ett vindpinat Isle of Lewis i Yttre Hebriderna känns långt borta från vårvärmen härinne, men jag vill åka dit ändå.
Inne i vardagsrummet ligger storebror och testar sina nya brasilianska jujutsu-trix på lillebror och om en liten stund ska vi hem till Nina och Mike på middag.
Oerhört skön fredag.

Med svärmor på Fotcenter i Mölndal, och plötsligt ser jag att det finns fler osynliga gubbar, än de man ser när man passerar in mot Göteborg i nittio kilometer i timmen.
På baksidan av GoCo-huset sitter det fyra till.
Jag älskar dom här osynliga gubbarna.
Och barnen älskar dem, varenda gång vi åker förbi så tittar vi, och tittar och tittar, och DÄR försvann dom. Och DÄR kom dom tillbaka.
Tunn tunn plåt i rad efter rad, ser massivt ut från ett håll, försvinner totalt i nästa vinkel.

Liten sorg att det inte var jag själv som kom på de här fantastiska konstverken.
Men ändå mest glädje över att de finns.

Läsarn går och lägger sej själv i förväg.
Och jag minns att det fanns en tid då jag också kunde se saker bra på sådär nära håll.

Aprilväder och grilltorsdag, känns som grillfredag!

Knoppar har blivit spiror, små små spiror som strax krullar ut sina snirkliga blad.
Jag älskar rabarbrarna.
Dom är min trädgårds bästa.

Vissa dagar är frilanslivet trevligare än andra.

Två timmar utånjut.
Skogen och suset och kaprifolsprickandet.
Havet och klipporna och klapperstensfälten.
Jag tar röda slingan idag, för första gången sen min onda fot började ordna till sej igen.
Röda slingan är fotvrickande och klippskrevig, vild och vacker.
Här bor jag.
Och nu kommer våren.

Och jag får vara med.

Du din underfundiga glimt-i-ögat-person.
Som alltid fanns på rätt sida vid rätt tillfälle, som dök upp precis bredvid den som behövde dej.
Du hade ett särskilt sinne att se.
Se den som behövde bli sedd.

Vi var inte nära längre, jag kommer inte sakna dej dagligen.
Men jag kommer sakna att du inte finns.
Och jag tycker att jag håller ihop, jag vet att jag alltid har nära till mina tårar men kyrkan är stor och luften är fri och jag fryser kanske lite där jag sitter, men jag håller ihop.
Tills jag tittar upp och ser Monica.
Och Anna.
Och Lotta.
Din mamma, din fru, din dotter.
Dom begraver dej idag och det är så fel och så orättvist och så oändligt sorgligt och ingenting av kyrkan syns längre.
Prästen pratar så fint och hon som sjunger sjunger så vackert och folk är så ledsna.
Det stora ingentinget.
Resten av livet utan.

Robban, tack för att du såg.
Tre gymnasieår av trygghet, pikar, glitterblickar. Insikter.
Såna där under-huden-irriterande råd som man vet är rätt men som man inte orkar.
Inte undra på att dina elever och deras föräldrar älskade dej, inte undra på att de delar med sej av hur du räddat och sett.
Robban, tack för att du fanns.
Och fridens liljor tills vi ses igen.