Ja.
Det här livet är då sannerligen vänligt mot mej.

Bertil visar alla sina odlingar för Susanne, Hugo och Vanessa kommer förbi innan förfest och krog och i vinden ljuder musik från hemmakalas som det lät då.
Förritiden.
Myller på bryggan, kvällsdopp i hamnen, Bertil studsar mellan Isac och Noel som ett litet mänskligt spjut.

Det blåser lite starkare vindar nu, luften är en aning svalare, havet är fortfarande 25 grader varmt.

En brygga, en trädgård, ett hus.
Hemma.

Sover dåligt, vaknar 5:45.
Skriver en lapp till de ännu sovande barnen, tar cykeln ner till fyren.

Det finns inget bättre än ett morgondopp i ett stilla kluckande varmt hav.

Här sitter mina fullvaccinerade ben och plaskar i tången medan resten av kroppen känner sej ganska vissen.
Dom andra badar, Kosanna är kvällsvackert, salta plask på fötterna får räcka ikväll.

Ändå.
Sommarens viktigaste mål uppnått.

Ring runt fjorden, supturer och krabbmete.
Hemmasemester är bra fint.
Och när en säl dyker upp precis bredvid mej där jag långsamt glider in i hamnen sittande i ringen efter båten slutar jag nästan andas.
Alldeles bredvid mej simmar den, en meter ifrån.
Jag tittar på sälen, sälen tittar på mej.
Livet.

Efter att ha sovit i trehundra grader varm båt kunna gå ut på bryggan och rakt ner i det här mjuka stilla svalkande ljumma.
Vilken ljuvlighet det är.

Försök till landstigning på allehanda ställen, en och en halv timme irrande från ö till ö till ankringsförsök till gästplatsletande till att vi till slut gled in i Bua hamn igen och förtöjde vid vår gamla hederliga brygga.
Man vet vad man har osv.
Och semester kan man ha iallafall, sjutusen meter hemifrån eller hundra.

Nä, jag är ingen stadsmänniska längre.
Jag gillar karga klippor mer än välansade gräsmattor, öde stränder mer än myllrande storstadsoaser, sälarna i havet mer än säldammen i backen upp till Azalea.
Nog för att Göteborgarna just idag nog flytt sin park för Askimsbadet (eller Stråvalla strand!) i den trettiogradiga värmen.
Men.
Nä.
Ett par timmar.
Sen är det bra.