Jag skulle bara klippa av lite toppar på krullorna imorse.
Så fick jag feeling, och plötsligt hade jag klippt av nästan alltihop.
Alltså, en kort frisyr. Till och med där bak. Alldeles själv.
Jag dubbelspeglade litegrann och tänkte att det ju faktiskt inte blev så dumt ändå, lockarna döljer eventuella ojämnheter duktigt, sen gick jag ut och satte mej med min familj och åt frukost.
Ingen sa nånting.
På hela dagen.
Till kvällen kunde jag inte hålla mej längre utan fick BERÄTTA att jag klippt av mej håret, för tre par häpna ögon.
Det är nog sant att andra inte ser sånt som man själv tror syns.
Så det här med att jag går och funderar på om jag ska omfamna min åldrighet och hjälpa det kommande gråhåret på traven med lite olika gråvita slingor, eller om jag ska färga upp alltihop till trygg gammal orange, det känns som att det ändå kommer vara för blinda ögon.
Så jag photoshoppar lite och tänker att det snart ger sej, hur JAG känner för att se ut.

Hemma är bra fint det med.

Genom vågorna i motvind.
Över Rivöfjorden, in i södra skärgården, Göteborgs varvskranar i fjärran.
Asperö, Köpstadsö, Donsö.
Sälar utanför Onsala, platta Malö, Bua fyr.
Hemma igen, på tre timmar blankt.

Sex till tio sekundmeter och motvind, vi tar sats för att lämna Fotö, korsa farleden ytterligare en gång och åka söderut.
Lite kanin-gos och lite mul-flyg innan vi åker bara.
Hejdå Fotö!
Vi kommer tillbaka.

Åkavidaredag blir stannakvardag.
Inblåsta i Fotö hamn och det gör inte ett smack faktiskt.

Att angöra en brygga.
Att se Erik komma med flaka, barn, grill och välfylld kylbox.
Att klättra upp på Fotös klippor, se containerfartygen (som vi lyckades undvika) stäva in mot Göteborg.

Sen tar vi gummibåten mot söder mot öster, till lilla hamnen nedanför Eriks och Annas hus.
Matar kaniner, bygger lego, blåser bubblor.
Åker bräda i racerfart över vågorna.
Grillar, tittar på fartyg genom fönstren, dansar TikTok-danser tills dagen blir kväll blir natt och vi kryper till kojs nere i hamnen.

Det här är min typ av semester.

Ungarna sov som stockar när vi tog sikte på Tanneskär från Buskärs Knöte och passerade Danafjord.
Inte ett monsterfartyg i sikte.
Fotö, här är vi!

05:12 och pojkarna har knött klart på mej.
Stilla morgon på Vrångö, gatorna ligger öde och morgonljuset silas genom stockrosorna.
Från Lotsutkiken syns de gigantiska containerfartygen i horisonten, Vinga ligger blått, solen går upp borta över fastlandet.
Någonstans därute ligger Fotö och väntar.
I båten vaknar pojkarna när jag kommer tillbaka, dom har iallafall sovit gott och frukosten dukar vi upp, nästan nybakt dinkellimpa, nutella och vattenmelon, alla preferenser får sitt på semester.
Så lägger vi ut och lämnar.
Snart ska farleden korsas och containerfartygen undvikas.
Håll tummarna!

Se för ett gäng att övernatta bredvid på Vrångö!
Mange och Joanna och Elina och Anna och Mattias och Tuva-Lisa och Vibeke, och ett par tre femton lilablå brännmaneter.
Lite flybridgehäng, gummibåt och krabbmete, promenad till Lotsutkiken, hamburgermiddag på bryggan och solnedgång bakom Vinga.
Den här minisemestern, vår första långa båtutflykt nånsin, kunde inte fått en bättre start.

Det här är drömmen om semestern, himlen den är ännu blå
Och bästergöken gal i väster, kom gärna hit och hälsa på
I horisonten seglar båtar, vi seglar längre bort ändå
För radion spelar våra låtar, och jag kan svära på

Att det här är nog så nära, himlen som vi kommer nå.

När solen skiner spelar vi kubb och plockar bär, och när det börjar droppa flyr vi in i uterummet och bygger modellera.
On-off-sommar delux.

Medan vi rider ut stormen och ruskvädret:
Planering för att kanske våga oss på att gå till Fotö med båten i sommar.
Trots att vi aldrig gått längre än till Orreviken på Onsalahalvöns spets, och trots att det innebär att vi för att komma till Göteborgs norra skärgård måste korsa Rivöfjorden, den gigantiska farleden in i Göteborgs hamn, trafikerad av monstruösa lastfartyg.
Det här kanske är sommaren det händer.

En husvagnsöverlämning där vi fick fly in i själva låneobjektet undan regnet, halvt coronaosäkert på var sida bordet.
Mysigaste på länge faktiskt.

Sen det här med nycklarna på bordet, jag vet att det sved i Mattias men han bet ihop och sa inte ett ljud.

Droppmorgon, ihoppackning och hemfärd.
Om framtiden vet jag inget men jag hoppas att jag kommer tillbaks.

Ännu en dag i denna lilla pärla.
Morgondopp och paddeltur och spontan påhälsning av hela familjen Fagerström på roadtrip över halva Sverige.
Sara har jag inte sett sen Frank var bebis.
Nu är han tolv.

Klockan tio över sex, en stilla morgon vid Kalvsjön.

Joråsåatte, vi kände väl att vi inte riktigt var klara med Kalv, så vi frågade mamma och pappa om vi fick låna husvagnen en gång till.
Och så tog vi med oss Tony och Alexandra och deras nyköpta tält också.
Hurra för hemestersommar!

Jag hörde en låt på radion på väg till Marie idag, en bra låt, jag kände igen den men visste inte vad den hette eller vem som sjöng.
Så satte jag mej bredvid Marie i bilen och nynnade på den, och hon visste såklart direkt.
You’re still the one.
Shania Twain.
Och sen hände detta:
Marie sjöng hela låten för mej i bilen.
För bara mej.
Jag satt blick stilla, lyssnade andäktigt och kan även ha torkat en tår. Lite i hemlighet.
Sen fortsatte vi prata fota prata fota prata fota prata fota prata prata prata, från Diseflat till Planterhagen till Strandpromenaden till Rödskär.
Vissa jobb är inte jobb.

Aldrig förr har jag sett såhär mycket blåbär ute i skogen.
Det går att sitta kvar och plocka på samma 10x10 meter i timmar.