Långvarig ritkramp är förbi.
Det måste inte bli fint.
Jag kan rita precis vad jag vill.
Tack, tuschkurs.

Vitt Bua, gråa skyar.
Nu går jag inte ut på den här isen nåt mer.

En vintervit kyrkebacke för skolslutarbarn och snöbollskrigare.

Ser man på maken.
Efter fyra veckors minusgrader och ymnigt snöfall i hela övriga landet rullar jag upp gardinen och ser att våran lilla halvö ut i Västerhavet också fått en skopa vitt.
Äntligen.
Eller?

Tuschkurs hos Kollijox-Jennie och Lisa Burenius, en utmärkt liten pärla till ritkrampsförlösande dag.

Inte nånting nummer tre:
Upptrollad minifika i solen nere vid hamnbodarna.

Inte nånting nummer två:
Slö-gå till Båle och kolla om isen fortfarande håller.

Inte nånting nummer ett:
Läsa tio kapitel ur Kalle och Chokladfabriken framför brasan, i pyjamas.

Vad vill vi göra idag?
Inte nånting.

Den smalaste lilla strimma till månskära jag sett tror jag.
Knappt synlig.

När vi ändå är inne och nafsar på Svartrås sockengränser, så.

Noll napp.
Men, ett frieri!

Så, all in all på pluskontot ändå.

Naturlekstuga för elvaåring i solnedgång.

Fredagsfeeling!

Det är värdelöst att lägga barn och samtidigt smygkolla på mobilen om man vill att de ska somna lugnt och stilla utan störning av eventuellt återhållet explosionsfnitter.

Paus i promenaden.

Lite som ett isrutschbanelandskap för ännu ej påhittade sagofigurer här, ett stenkast från röda slingan.

Dom här ungarna vill inte äta frukost, inte borsta tänderna, inte packa gympaväska.
Dom vill helst inte befinna sej någonstans i vårt kalla hus om morgnarna, utom just framför brasan.

Blankis på havet, utflykt med en liten barnspark vi hittade i krypgrunden (som Kappfjells lämnat kvar när de sålde huset till oss) och ett helt litet stim havsabborrar under isen.
Kanhända var den här dagen once in a lifetime.

Hemmaskog, hemmaplats.