Alldeles strax ska barnföreställningen Spöket och Hovmusikanterna spela på Barocken på Laholms Teater.
Teodors mamma är hovmusikant.

Idag: Laholm igen.
Och googling av vad jag kan göra där, om jag nu händelsevis får en stund över.
Teckningsmuseet, helt fantastiskt! Och helt stängt. För omhängning av kommande utställning.
Ja ja, det här med “en stund över” verkar ändå smått orealistiskt.

Laholm badar i vårigt solljus och överraskar glatt med att vara backig och grann, med små hus och kullersten och Astrid Lindgren-känsla.
Hedvig och jag äter lunch på Delihallen, teatern är en vacker liten pärla och producenten Linus säger: Och sen om ni är kaffesugna kan ni gå över gatan till turistbyrån och teckningsmuseet.
Och ja.
Jag får gå in på det för omhängning stängda teckningsmuseet, koka en kopp te i fikarummet och smyga runt i alla rummen. Titta på de av allehanda teckningar fyllda väggarna, njuta av solen som studsar in genom stora fönster och utsikten över den till bredden fyllda Lagan som flyter förbi, och de kullriga åkrarna på andra sidan.

Laholm, jag gillar dej.

Ett rum, trettiofem sittplatser, trettiofem ögonbindlar.
En timme, försiktiga fiolsolon, operasång rakt in i någons öra.
Lukt av tändstickor mot plån, brinnande bloss, röster som viskar fire, fire, fire, fire.
Apelsinslafsande.
Papperskittel.
Blåsrör.
En av åskådarna på podie i mitten.
Så väldigt mycket känsla av Eyes Wide Shut.

Snittar och bubbel, härmed är festivalen invigd.

Fix och rigg och panelsamtal om hur man använder sin röst i jobbet.
Laila är inte bara en fantastisk sångerska, utan även helt hypnotiserande i ett vanligt sammanträdesrum.
Prat om förkylda kompisar som ändå vill hej-kramas och skräcken för att drabbas av något som gör att inga föreställningar kan genomföras, att inga pengar kommer in. Och viljan att ibland bara känna för kapitulation, att stressen över osäker framtid tar över och, som Emmi pratar om, får en att vilja skita i allt och bara ta ett helt vanligt nio-till-fem-jobb.
Så likt det jag själv upplever i frilanseriet, utan att för den skull ha hela min arbetsutrustning inne i min kropp.

Imorgon invigs festivalen, och ikväll repas det på.

Ett rum med en utsikt, en skymmande stad och en liten paus innan repetitionerna fortsätter ikväll på Najaden.

…mitt hem några dygn framåt.
Först: Kent Olofsson-seminarium och A Marvelous Order-föreläsning i Laholm.

-Kan vi få godis?
-Alltså, det KONSTIGASTE hände just, det var precis ett TROLL här och snodde godiset som ni skulle få!
-Aaa, SÄKERT.
-Det är SANT! Och han lämnade en karta där han har ritat ut hur ni ska kunna hitta godiset.
-Mamma, lägg av.
-Det ÄR sant. Kolla här! Här är kartan. Här kan ni se, den streckade linjen som trollet har ritat är eran väg till godiset.
-Amen ÅH.
-Ska vi gå ut och leta?

Inte för att det är jättesvårt att få ut mina ungar i skogen annars heller, men vissa sätt är ju ändå roligare än andra.

Dennis dundrar in, och potentiellt strömavbrott och sätt att tackla sådana nämns, i ganska mysiga ordalag.
Grilla all mat, högläsa böcker i stearinljussken, övernatta framför brasan.
Samtliga familjemedlemmar oerhört positiva till att det skulle kunna hända.
Så då låter vi väl det hända då.
Vi har ju ändå två dagar sportlov att hitta på nånting till.
Så, efter badhusbesök i Kungsbacka kommer vi hem, släcker allt som går att släcka, preppar med ficklampor, pannlampor, tändstickor och ved, och lyssnar till Bertils entusiastiska: “NU KÖR VI STRÖMAVBROTT!”
Mattias rotar fram en fotogenlampa i garaget.
Mängder av ljus tänds.
Trollskatten spelas över golvet.
Rosa munkar fikas.
Uno spelas i soffan, med viss svårighet att skilja grönt från blått.
Brasan falnar till glöd och korv grillas inomhus, med täljda pinnar och allt.
Jag högläser för allihop som en annan familjefader från förr, med läsglasögon och fotogenlampa.
Det är om Madicken, hon leker Josef i brunnen med Lisabet och alla lyssnar knäpptyst hela sagan.
Luftmadrassen blåses upp (med hjälp av elektrisk pump ipluggad i väggen, ajdå) och vi bäddar upp för natten med kuddar, täcken och gosedjur, i brasans sken och värme.

Man måste inte utflykta dyrt.
Det läcker med ett låtsat strömavbrott för att glädja ungar.
Och stora med.

Knappt har Ciara hunnit vidare innan nästa Englandsstorm drar in.
Dennis är här, drar i gavlar och höjer vattenstånd i hamnen.
Vågor sköljer in under stenpiren och ungar balanserar mot vind och mellan torrskoddhet.

Femtio helnöjda Väröbarn flyr regnet, kopplar in skärmar och konsoller och bunkrar upp cola inne i Stråvalla bygdegård.
Fortnite här, Forza där, Roblox på hörnet.
Pizzaleveranser. Godiskiosk vid köket. Småsyskon med dockvagn.
Turnering på scenen, ena sidan hejar: JOEL! JOEL! JOEL! JOEL! andra sidan ropar: FRANK! FRANK! FRANK! FRANK! och Frank vinner, nöjd och glad.
Och nöjd och glad, det är ju bara förnamnet på vad Bertil är när han får prova svärdspel med VR-glasögon.

Adam har avundsvärd böjd skärm.
Nellie hugger in på salamipizza.
Melker ska dygna.

Jag hade stått ut en halvtimme, högst.
Men Ruben är saligt lycklig.

Stiltje och studiedag.
Iskross, fotboll och varm choklad på Båle.

Mamma, är det okej om jag älskar Molly mer än jag älskar dej?

Den blå promenaden - Buas finaste klippstudsarslinga.

Jag vet inte vad som händer däruppe bakom vattentornet.
Antingen har brukets skorstenar förlängts med tunnlar till Törnbloms lycka, eller så är det Nordkorea som förlagt lite provsprängningar till Sunnerstranna.

Äntligen är hans stor nog att intresserat lyssna på hela Legenden om Sally Jones.
Jag ser SÅ fram emot en ny maratonvända med världens bästa bok; uppföljaren Mördarens Apa.

Ciara studsar skum långt efter att stormen bedarrat.

En ljusglad Cornelia-och-Alex-hälsning piggar upp en tråkgrå tisdag.

Jag har sett större vågor än dom som dagens storm tog med sej i vindarna från England.
Det har brakat värre runt vår sovrumsgavel om nätterna förut.
Men det är ett skådespel, och hade inte fartfylld luft frusit fingrarna blåa under all sin klädda ull, hade jag stannat ute länge.