Årets första komma-hem-från-skolan-och-baka-rabarberkaka-dag.

Idag är det World Overshoot Day.
Det betyder att vi, i Sverige, har gjort av med vår årliga del av jordens ändliga resurser, redan idag.
Vi är nummer femton i världen.
Qatar leder denna tveksamma tävling, deras sista dag kom redan 11 februari.
Kirgizistan är i botten, de klarar sej ända till 30 december.

I Gaza fortsätter människor att mördas.
Varje dag en skräckslagen kamp för mat, vård och trygghet.
Det finns inte mat till alla.
Inte rent vatten heller.
Och WHO skriver: “Vårdpersonal tvingas göra omöjliga val för att ransonera det lilla de har, inklusive att operera utan bedövning”.
Nästan hälften av alla Gazas invånare är yngre än Ruben.
En kamp, hela tiden.
De kan klara sej idag, men imorgon väntar samma verklighet igen.

Och här går vi och har det bra.
Ingen är sjuk, alla är mätta.
Solen skiner, men det blåser kallt, vinterjackan får bli kvar på sin krok.
Jag plockar blommor i skogen och sätter i min nya vas som jag gjort och bränt hos Tammy, tre hål har den, ett för varje sort, ser ut som ett berg som det rinner lava ur.
Städar i köksskåpen.
Gosar med barn i soffa. Nya programmet Detektiverna är kul.
Läser bok.
Går på fyrtiofemårsfest hos Lisa.
Fredrik har låtit AI göra en låt åt henne, det är skitkul, AI kan göra det mesta.
Jag tycker att AI är lika delar skrämmande och spännande, och samtidigt lite tråkigt, intetsägande.
Hur vet man när någon har gjort något på riktigt längre?
Hela AI får mej att vilja börja plåta analogt igen, laga kläder som gått sönder, stoppa sockor, sticka, rita.
Sånt som tar tid.
Trycka djuptrycksgrafik på KKV.
Prova högtryck, linoleum, träsnitt.
Rakubränna fler fiskar.
Och; göra en lavabergsvas att plocka blommor till.

Jag leker och gosar med det av mina barn som fortfarande vill leka och gosa.
Åt barnen i Gaza kan jag inte göra så mycket mer än sätta in pengar åt Läkare utan gränser.

Dagens från listan:
Bestiga ett lagom stort berg!

Målarstuga i hemmakarantänen.
Själv gör jag en variant av förra veckans skärmfria lista.
Fritt valg för fyrtioåtta timmars ihjälslagning.

Vi har flyttat ut i hammocken.
Solen skiner och han skojar igen, läxläser lite av det han missat hela veckan och har det bra.

Nu sitter han upp.
Det har varit några hemska dygn med skyhög feber och yrande, igår kände han inte igen mej och någon mat har han inte rört sedan i söndags kväll.
Lilla unge.
Hoppas vi är ute på andra sidan nu.

Bränningsdag hos Tammy!
Metallglans och krackeleringar och eld och sot och rök.
Prestigelösheten i att inte kunna bestämma hur något kommer att se ut och nyfikenheten i att se om kopparglasyr blir regnbågsskimrande brunröd eller ärgat grön beroende på om locket över de brinnande sågspånen hållit lufttätt eller ej.
Jag älskar det här.

Såhär kan man också fira sin tjugoandra födelsedag.
Med att frivilligt gå upp i kvadratringen och brottas till döds så att hjärnan får stoppa hjärtats impulser att gå in och lyfta bort den som håller på att strypa min unge.
Men grattis Hugo!
Det blev inte värre än en öm arm och ett blått öra.

Nu får vi se om det kanske är orienterare han är?

Jag gör om häromveckans misslyckade fotopolymerplåt
(1: glömde ta av skyddsplasten innan framkallning,
2: la blåstorkens sladd rakt över den kladdiga plåten,
3: repade himlen med min ring när jag skulle borsta bort överflödigt metallspån)
till en torrnålsetsning.

Tre timmars skrap, än så länge.
Wish it luck.

Nån som vill köpa majblommor av den här lille?
Kanhända kommer han och knackar på.
Och bor ni på mer än replängds avstånd finns hans webshop här.

Tjugoett komma nio i trädgården!
I solen visserligen.
Men det är också där jag sätter mej med min bok.

Lycka är en storebror på lekhumör.

Urtrött efter-påsklovs-måndagmorgon.
Men medaljen är på.

När jag och Bertil gick hem från A-lagsfesten igårkväll var himlen mörkblå och byn upplyst.
Hand i hand gick vi, mellan nya förskolan och lägenheterna, och plötsligt slog det mej.
Mina barn kommer antagligen få göra lumpen.
Om galna män får fortsätta styra världen, finns det en sannolikhet att mina barn kommer behöva ge sej ut i krig.
Mina barn kan dö på grund av galna mäns beslut, utan att det hos dem passeras med mer än en axelryckning.
Collateral damage.

Jag trycker mitt barns hand hårt under gatlyktorna längs gångvägen, den mjuka, lena lilla handen som fortfarande vill hålla i min.
Jag har honom hos mej nu.
Vi pratar om innebandy och kärlek och skogen.
Himlen är så djupt blå och lyktorna lyser så perspektivfint längs vägen och jag vill egentligen stanna och ta en bild, kameran hänger på axeln.
Men jag vill inte släppa handen.
Jag vill inte ta bort stunden, om än det innebär att jag inte kan spara den heller.

Ikväll var det minst lika fint, nere vid fyren.
Livet vi har nu är det bästa jag vet.
Om framtiden vet vi inget.

Två dagars vinst och förlust, lek och stoj och otaliga halltimmar undan världen utanför.

Tog jag min lille sidekick i handen, gick bort till A-lagets avslutningsfest i Eriks mancave, och höll musikquiz.

Första morgonmatchen i Warbergsspelen avklarad, 4-4 mot Lindome.
Bra jobbat, kämparna.

Det finns kanske tusen människor i världen som håller på med våtplåt, ett oerhört krångligt gammalt sätt att fotografera och framkalla, det vanliga på artonhundratalet men snabbt döende sedan torrplåten kom och gjorde livet lättare för dåtidens fotografer.
Tusen människor, och Anders Andersson är en av dem.
Varför det är krångligt?
Jo, bland annat därför att man måste ha med sej mörkrummet ut, i de fall man vill fotografera någon annanstans än hemma. Och med mörkrummet, alla plåtar, silverlösning, framkallningsvätska och fixativ.
Anders har byggt ett portabelt mörkrum, där han sticker in händerna genom ett par damstrumpor och jobbar fram plåtarna.
Så sjukt häftigt.
Ikväll höll Anders föredrag uppe på Kafé Längan på fästningen, där hans våtplåtade händer också hänger på väggarna fram till maj.

Mer analogt och hantverk åt folket.

När man i herrelös ilska slagit sönder sin mobil pga förlust i tevespel, är det skärmfritt som gäller.
Men det finns inget att GÖRA om jag inte ens får titta på teve! tjuter han.
Finns det visst det.

Och så ska vi lösa en avbetalningsplan bestående av avbockningsbara sysslor för en lång tid framöver.