Urtrött efter-påsklovs-måndagmorgon.
Men medaljen är på.

När jag och Bertil gick hem från A-lagsfesten igårkväll var himlen mörkblå och byn upplyst.
Hand i hand gick vi, mellan nya förskolan och lägenheterna, och plötsligt slog det mej.
Mina barn kommer antagligen få göra lumpen.
Om galna män får fortsätta styra världen, finns det en sannolikhet att mina barn kommer behöva ge sej ut i krig.
Mina barn kan dö på grund av galna mäns beslut, utan att det hos dem passeras med mer än en axelryckning.
Collateral damage.

Jag trycker mitt barns hand hårt under gatlyktorna längs gångvägen, den mjuka, lena lilla handen som fortfarande vill hålla i min.
Jag har honom hos mej nu.
Vi pratar om innebandy och kärlek och skogen.
Himlen är så djupt blå och lyktorna lyser så perspektivfint längs vägen och jag vill egentligen stanna och ta en bild, kameran hänger på axeln.
Men jag vill inte släppa handen.
Jag vill inte ta bort stunden, om än det innebär att jag inte kan spara den heller.

Ikväll var det minst lika fint, nere vid fyren.
Livet vi har nu är det bästa jag vet.
Om framtiden vet vi inget.

Två dagars vinst och förlust, lek och stoj och otaliga halltimmar undan världen utanför.

Tog jag min lille sidekick i handen, gick bort till A-lagets avslutningsfest i Eriks mancave, och höll musikquiz.

Första morgonmatchen i Warbergsspelen avklarad, 4-4 mot Lindome.
Bra jobbat, kämparna.

Det finns kanske tusen människor i världen som håller på med våtplåt, ett oerhört krångligt gammalt sätt att fotografera och framkalla, det vanliga på artonhundratalet men snabbt döende sedan torrplåten kom och gjorde livet lättare för dåtidens fotografer.
Tusen människor, och Anders Andersson är en av dem.
Varför det är krångligt?
Jo, bland annat därför att man måste ha med sej mörkrummet ut, i de fall man vill fotografera någon annanstans än hemma. Och med mörkrummet, alla plåtar, silverlösning, framkallningsvätska och fixativ.
Anders har byggt ett portabelt mörkrum, där han sticker in händerna genom ett par damstrumpor och jobbar fram plåtarna.
Så sjukt häftigt.
Ikväll höll Anders föredrag uppe på Kafé Längan på fästningen, där hans våtplåtade händer också hänger på väggarna fram till maj.

Mer analogt och hantverk åt folket.

När man i herrelös ilska slagit sönder sin mobil pga förlust i tevespel, är det skärmfritt som gäller.
Men det finns inget att GÖRA om jag inte ens får titta på teve! tjuter han.
Finns det visst det.

Och så ska vi lösa en avbetalningsplan bestående av avbockningsbara sysslor för en lång tid framöver.

Ja, här är det påsklovigt.
Huset är fullt med ungar i olika konstellationer, det sovs över och under och schackas och fikas och leks.
Snön faller och smälter.
Vi har det bra.

Dumma sill, sa aprilvädret och gav oss minusgrader och snöglopp efter att ha läskat med sjutton plus och barfotaträdgård igår.

T-shirtväder och sandalfötter och studsmatteskruv!

Det blir rabarberpaj any day now.

Så, livets andra orienteringstävling för lillebror, tre dagar senare.
Genvägar och bänkpauser, pip-stämpling och passa kartan.

Och vid läggdags ikväll:
-Är det orientering imorgon också?
-Imorgon? Nej, det är det inte.
-När är det nästa gång då?
-Det vet jag inte, nästa helg kanske?
-Kolla det! Och kolla om vi kan åka dit då.

De små i digital hög i soffan och de stora på facetimelänkar från perukfester i Halmstad och bargator i Göteborg.
Glad påsk!

En skål Grådask för Lisa och Erling den här påskaftonen.
Alla hade köpt med sej Grådask, oväntat hög konsumtion på just det märkliga russinvinet (tänkte Systembolaget förundrat).
Men det blev påsk i år också.

Det kanske är orienterare han är, den här lille?
Det började lite svagt mellan starten och startpunkten, då han kallt konstaterade: “Ja, än så länge är det inte så kul” och trettio meter senare pustade: “Nä, nu börjar det göra ont i benen”.
Men det tog sej!
Lite peppande jämförelser med Pokemon Go, lite lycka över att greppa direkt hur man passar kartan, lite kul att stanna och kolla när alla stora plumsade över bred bäck och gick i till midjan.
Och farten i nedförsbacken mot upploppet!
Kanske ändå.
Hoppet kanhända står till den här lille siste.

Firar vi skärtorsdag tycker jag, med den här gamla gulliga!
Nio år sen.
Tiden.

Torsdagsfrukost under hamnmagasinets takåsar.
Äggmålning.
Och nya försök till grafiktryck.

Vår i luften och fika i trädgården.
Och när vi går ner till hamnen och hämtar nyfångade kräftor direkt från Mikaels båt, är det utan jacka.

Lisa.
Roliga, snälla, fina, finurliga Lisa.
Idag var det din tur att gå.

Ta en hutt grådask med Erling på påskafton, sätt er och dingla med benen på bron över bäcken i Körsbärsdalen, och glid sen in i en varm vals i Mats armar, det var längesen ni dansade nu.

Jag kommer sakna dej för alltid.

Att bara få sitta här.
I det här sällskapet.
Knåda fiskar.
Äta äppelpaj.
Dricka te.
Prata.
Inte prata.

Drömhelg, ändå.