Pyramidklättring på ledigdag med solsken och isvindar.

Och vårsol till frukost.

Nähä, jaha, hur gick den här nya drömmen om att bli en självgående etsare inne på Konstnärernas kollektivverkstad i Varberg då?
Tackar som frågar.
Jo, först fastnade jag några timmar vid en lite för avancerad skrivare (för mitt eget bästa) när jag skulle försöka få ut en ej randig/ej fläckig/lagom stor overheadfilm att utgå från.
Sen glömde jag att dra av skyddsfilmen från plåten när jag belyste den, och undrade således varför det “korvade sej så konstigt” på densamma när den låg belyst och klar och höll på att framkallas i badet.
Och så la jag hårblåsens sladd mot den kladdiga plåtens framsida medan jag blåste den torr på baksidan och fick sålunda en snygg stor fläck över hela himlavalvet.

”Det är lärpengar” hummade Tommy bredvid mej när jag förtvivlat bad om hjälp.
Jävla dyr sport det här.

Livet.
En samling måndagsmorgnar, och allt annat däremellan.

Om våren var kommen häromdagen, så hade den gömt sej på ett väldigt säkert ställe idag.
Isluft och snökänning, hur kan en blåst kännas såhär ihärdig?
Vi spände oss gunåde på vår promenad till loppisen i kyrkan och vidare ner till hamnen för att titta på den splitter nya sjöräddningsbåten som lagt till.
Och landade snabbt tillbaka i soffan med varsin bok, och varm yllefilt.
Mars, var det ja.

Säsongens sista hemmamatch, en liten pärla till seger mot Halmstad.

I uterummet skiner varmsolen och jag läser ut Svarthuset och börjar på Lewismannen.
Ett vindpinat Isle of Lewis i Yttre Hebriderna känns långt borta från vårvärmen härinne, men jag vill åka dit ändå.
Inne i vardagsrummet ligger storebror och testar sina nya brasilianska jujutsu-trix på lillebror och om en liten stund ska vi hem till Nina och Mike på middag.
Oerhört skön fredag.

Med svärmor på Fotcenter i Mölndal, och plötsligt ser jag att det finns fler osynliga gubbar, än de man ser när man passerar in mot Göteborg i nittio kilometer i timmen.
På baksidan av GoCo-huset sitter det fyra till.
Jag älskar dom här osynliga gubbarna.
Och barnen älskar dem, varenda gång vi åker förbi så tittar vi, och tittar och tittar, och DÄR försvann dom. Och DÄR kom dom tillbaka.
Tunn tunn plåt i rad efter rad, ser massivt ut från ett håll, försvinner totalt i nästa vinkel.

Liten sorg att det inte var jag själv som kom på de här fantastiska konstverken.
Men ändå mest glädje över att de finns.

Läsarn går och lägger sej själv i förväg.
Och jag minns att det fanns en tid då jag också kunde se saker bra på sådär nära håll.

Aprilväder och grilltorsdag, känns som grillfredag!

Knoppar har blivit spiror, små små spiror som strax krullar ut sina snirkliga blad.
Jag älskar rabarbrarna.
Dom är min trädgårds bästa.

Vissa dagar är frilanslivet trevligare än andra.

Två timmar utånjut.
Skogen och suset och kaprifolsprickandet.
Havet och klipporna och klapperstensfälten.
Jag tar röda slingan idag, för första gången sen min onda fot började ordna till sej igen.
Röda slingan är fotvrickande och klippskrevig, vild och vacker.
Här bor jag.
Och nu kommer våren.

Och jag får vara med.

Du din underfundiga glimt-i-ögat-person.
Som alltid fanns på rätt sida vid rätt tillfälle, som dök upp precis bredvid den som behövde dej.
Du hade ett särskilt sinne att se.
Se den som behövde bli sedd.

Vi var inte nära längre, jag kommer inte sakna dej dagligen.
Men jag kommer sakna att du inte finns.
Och jag tycker att jag håller ihop, jag vet att jag alltid har nära till mina tårar men kyrkan är stor och luften är fri och jag fryser kanske lite där jag sitter, men jag håller ihop.
Tills jag tittar upp och ser Monica.
Och Anna.
Och Lotta.
Din mamma, din fru, din dotter.
Dom begraver dej idag och det är så fel och så orättvist och så oändligt sorgligt och ingenting av kyrkan syns längre.
Prästen pratar så fint och hon som sjunger sjunger så vackert och folk är så ledsna.
Det stora ingentinget.
Resten av livet utan.

Robban, tack för att du såg.
Tre gymnasieår av trygghet, pikar, glitterblickar. Insikter.
Såna där under-huden-irriterande råd som man vet är rätt men som man inte orkar.
Inte undra på att dina elever och deras föräldrar älskade dej, inte undra på att de delar med sej av hur du räddat och sett.
Robban, tack för att du fanns.
Och fridens liljor tills vi ses igen.

Det gick fort när Elof ringde mej igår eftermiddag.
Jag var utanför dörren redan när jag hörde hur Bertil avgrundsskrek i bakgrunden, innan Elof ens hunnit säga något om hur mycket blod han såg.
Kurragömma i Kyrkebacken.
En vass stubbe.
Ett snav.

Tacksamheten att ungarna har mobiler att ringa efter hjälp med.
Tacksamheten till okända (och när jag kom lätt blodiga) Sandra som skyndade till nedifrån pumptracken när hon hörde skriken.
Tacksamheten till sjuksköterskan Zack och läkaren Sven, som bägge var det snällaste, tryggaste och mest pykologiska man kan tänka sej. (Samt tålmodigaste, när min unge gång på gång på gång grät “Nejnej jag är inte REDO än!!” vid såväl tvättning, bedövningsspruta som sömnad.)
Tacksamheten till Åsa, som kom och knackade på och kollade hur det gått, efter vi kommit hem.

Idag tar vi det lite lugnt hemma.
Högläsning, film och popcorn.
Sjukhusarmbandet vill han inte klippa av sej, “det är faktiskt jätteskönt att klia sej med!”

Och:
Tacksamheten att vi bor där vi bor.
Barnen i Gaza har inga trygga vab-högläsningssoffor.

Upp i ottan för de här bägge konfirmanderna, för att hjälpa till på tidiga morgongudstjänsten i Stråvalla kyrka.
Sätta upp psalmsiffror, dela ut programblad, tända ljus.
Kyrkvärden Erlings förslag att de skulle ringa i klockorna efter att prästen läst upp namnet på den som dött i församlingen i veckan, ratade de skräckslaget bägge två.
Ellen fick ta Erlings samtida uppgift istället, tända ljuset framme vid prästen.

Det var inte många besökare i Ståvalla kyrka denna morgon, fem sex stycken bara utöver oss.
Hade inte gjort så mycket att misslyckas med klockringningen.
Men det här med att glatt föreslå stoff för framtida partyhistorier, är inte riktigt fjortonåringars grej.

Hemmaskog och eldsprak.

Gårdagens planerade örnspaning blåste bort, men idag!
Havsörnshopp på Getterön.
Och nog satt det en stackars krake långt långt långt ut på en sten i vattnet.
En prick från var vi stod.
En prick för ögat, en suddig klump för teleobjektiv.

Besviken pojke, som haft lite mer förväntningar av typen naturprogram-på-teve.
Kan vi åka och köpa godis nu?

Stormen Louis friskar i och sliter tak på centralstationen, det här är den blåsigaste dagen som nånsin uppmätts i Göteborg.
39,9 sekundmeter vid Vinga.
Fullt lika orkanigt är det inte i Bua, kullen och skogen skyddar för sydanvinden och det enda som hänt hemma hos oss är att grillen glidit av altanen.
Vi går en pokemonpromenad jag och lilleman, när vindarna lugnat sej en smula.
Parerar skumlabyrinter och hukar i lät på norrsidan fyren.

Ett blåsigt regnigt sportlov fick vi i år.
Men också ett ledigt, slött och mysigt.