Höstträdgården är lite torftig, men den lyser emellanåt i solen!

Stormen Boelo är över och förbi och Biskopshagen visar sej från sin allra finaste höstlovssida.
Barnen hittar inskriptionerna, namnteckningarna soldaterna karvade in för över hundra år sen när de var satta ute på udden på span efter krigsskepp över Kattegatt.
Vi får väl tro att framtida kärnkraftsreaktorer inte stänger av hela halvön.
Den här karga platsen vill jag aldrig förlora.

Den bästa kameran är den du har med dej.
Jag har en på axeln nästan jämt, men idag hade jag inte det och då är det ju tur att mobilkameran finns.
Det är fint när stormen mojnar och solen och månen tittar fram.

Ja, den store jobbar visserligen duktigt på Ringhals hela lovet och har just sjunkit ner i efterjobbetsoffan, men den lille har inkasserat hälften av godisförbudsbelöningen och handlat prenumeration på Playstation Plus för alltihop.

Höstlov och plock och film och lurvig onepiece till frukost!
Vi såg Sällsynt kloka varelser (Remarkably Bright Creatures) som var det finaste jag sett på längelänge.
Feelgood och vackervyer och med ett lugn som i japanska animefilmer.
Älskar Sally Fields.

Match mot Puma ända nere i Våxtorp och Hallandsåsen skymtar fram bakom tunga regnmoln.
Och: Hugo är tillbaka på innebandyplanen!
Idag fick han spela backpar med lillebror för första gången och i laguppställningen fanns även far och son Andersson, där Harry gjorde seniordebut och Mikael stapplade runt bäst han kunde.
Trollkarlen från Sörse kan fortfarande blixtra.
På läktaren satt en höftopererad som var bra sugen och inte talade om för någon att han hade med sej väskan och klubban i bagaget.
Ifall ifall.

Det blev förlust, MEN.
Äkta hattrick för Hugo i tredje perioden!
Den hälsenan som rök rakt av i mars verkar ha krupit tillbaka för att stanna.

Stormen Boelo är här.

Det var en gång ett spinneri som byggdes vid Viskan, med en kanal rakt in i fabriken som gav ström till belysning inomhus från en vattendriven dynamo, första i Sverige med sådan faktiskt.
Rydals manufaktur.
Med importerade gjutjärnspelare från Manchester intakta är det idag bevarade spinnmaskiner i långa rader, då och då sätts maskinparken igång, och en halvtrappa upp från spinnsalen är jag med och ställer ut grafik.
Tryckt!
MKV och KKV, Marks Konstgrafiska verkstad och Konstnärernas Kollektivverkstad i Varberg.
Idag var det vernissage, men utställningen hänger kvar hela vintern, ända till 21 februari.
Välkomna!

Fredagsskymning före stormhelg.

Alltså.
Såhär fint har det inte varit någonstans i vår trädgård sedan Eina-Britt Kappfjell bodde här.

Röj-gäng lastar skräp till tippen för att hinna in till den stänger klockan 19 i Varberg, så vi sen kan lasta på allt järnskrot från Mattias slaktade båtvagnsmaterial för nästa lass, så det blir rent och fint tills de riktiga arbetarna kommer imorgon och planterar vår slänt.
Räknade vi inte med att en cementbil skulle börja brinna på E6 och Mattias och Ruben fick stå i kö i två timmar mellan Värötunneln och Viskan, och precis missa återvinningsstationens stängning.
Kul ju!
Särskilt för sjuttonåringen, som inte stått i en liknande bilkö i hela sitt liv och höll på att förgås där han satt.
Nu är det fortsatt samma enegrenar på lasset, och järnskroten ligger kvar.
Trädgårdsmästarna får sicksacka.

Det är det finaste oktobervädret i mannaminne, solen skiner och vinden tiger still.
Jag har feber och snuva, ryggen värker och soffan gör ont.
Fåglarna pickar i oxbär och lavendel utanför fönstret, jag orkar inte gå någonstans alls.

Margareta dog idag.
Den allra vackraste dagen hösten hade att ge, fick hon somna.
För en vecka sen satt jag hos henne en stund, milsvitt Kattegatt utanför hennes fönster, höj och sänkbar säng, palliativa teamet.
Som mamma.
Du stickar nerifrån och upp, BRA.
Sa hon.
Margareta-bestämt.

Nu blir stickkafét en stol tom.
Steglitsen äter lavendel och koltrasten letar mask i gräset.
Blåmesen stirrar rakt på mej när jag häller upp vatten för att koka te.
Det är en fin dag ändå.
Och feber går över.
Palliativ cancer gör inte det.

Trevlig söndag på er!

Helgens andra match mellan Varla och Bua.
Idag: lillebrors tur.

Slänten mot vägen ska få en välbehövlig makeover och den här söndagsottan fick
-de vuxna i den här familjen
-Magnus och hans grävmaskin (mer som en tevespelsmaskin faktiskt), samt
-alla våra grannar
vakna tidigt.

Kompisar och mat och musik.
Och lite biljard.
Gott så.

Allt förberett och klart, det var bara båten kvar, båten som skulle från kaj till kaj.
Så startade den inte.
Inte ens med startkablar till batterierna, inte minsta boff.
Sju mentala urladdningar, arton bedrövelser och uppskattningsvis sjutusen svordomar senare körde vi hem och skruvade ur bilens batteri, tog med bilens startkablar, kopplade dem direkt till båtmotorn och då.
Minsta boff.
En sista tur utanför fyren, bort till Kalle och kranen på kajen, lyft, spola, sänk.
Truckfärd istället för vingelpromenad bort bakom sjöbodarna.

Det är inte lätt när det är svårt.
Men kärran höll.

Nejmen inte är det väl den här mamman som jublar högst av alla i Skårbyhallen i Kungsbacka när hennes unge gör matchens första mål i sin första A-lagsmatch någonsin med herrarna.
Jag bryr mej ju inte ens om innebandy?

I avsaknad av truck eller traktor tager vi vad vi haver.
En slitvarg till flakmoppe, en spännrem och tre par apostlahästar för påputtning.
Blev lite trafikstockning ute på stora vägen ner mot hamnen, men nu är kärran där.
Och imorgon ska den få bekänna färg när vi lyfter!

Jag vet inte vilka som är flest, timmarna den här ungen trixat med klubba och boll fram och tillbaka härinne, eller reporna i parketten.
Ikväll klarade han tre varv med klubban runt bollen i luften.
Imorgon kväll spelar han sitt livs första A-lagsmatch.