Så drog vi upp pappas husvagn till Borås camping och dukade upp kvällsmat och värmeljus i väntan på Bertils sena start på Borås arena klockan 21:27.
När vi sen öppnade dörren och klev ut så vimlade det av guppande pannlampor runt husvagnarna.
Banorna gick alltså inne på campingen (!) och här skulle man ju kunna hävda otillåtna fördelar men luften är fri och vägen till arenan likaså.
Två uppvärmningsvarv runt Ryavallen, marschallstart i en minusgrad, arton stämplingar och väl kämpat ikväll.

Hela helgen kommer det vara sprinttävlingar i Borås, och eftersom sprintorientering har en smula annorlunda karttecken än vanlig orientering så har Svenska orienteringsförbundets onlineutbildning legat på min digra to-do-lista i över en vecka nu.
Sista sekunden blev det av, efter skola och före avfärd.
Jag var inte hundra med på alla svar, men Bertil var det och det är ju ändå han som ska springa.
Heja!

Promenad i novembervackert västkustväder i Åsa, efter jobb på Löftadalens folkhögskola.
Nordsten i horisonten.
Nästa sommar är jag där.

Nuså.
Äntligen ett tillsvidarekort på Asia spa igen.

…eller såväl bland vassruggarna i Frihamnen som nedanför kajkanterna på Packhuskajen menar jag, där marinbiologiforskning sker på nedsänkta betongklossar där kräftdjur, fiskar och andra organismer förväntas sätta bo.
Inte var dag man får kliva ner på hamnbotten med undantryckt vatten.

Jobb för Göteborgs Universitet, om stadsbyggnadsforskning i Frihamnen.

Det är nästan ingen hejd på hur tunga ögonlock kan vara en måndagsmorgon i november.

Världens minsta konsert med Frida Sjögren och Thomas Brixmar, i Fridas ateljé i Varberg.
Sjutton personer i publiken, bekväm soffa längst bak, lite Bob Dylan, mycket Joni Mitchell.
Så fint.

Spöken och aliens och monster och dinos och Gru.

Orientering är ju inte alltid en lika fotograferingsvänlig sport som tillexempel innebandy innanför sarg mellan fyra väggar.
Men ibland är terrängen snällare än annars.
Idag var det bara att ta sikte på den högsta sanddynen och sen hålla span åt ett väderstreck i taget.

Tur för mej att pappa sprang fel och följaktligen passerade fram och tillbaka och fram och tillbaka, med oerhört gott om tillfällen för mej att ta bilder på honom.
Men pigga ben har han ändå, trots bom.
Dagens omslagspojke: Tvåan i H80!

Sen kväll i Veddige idrottshalls pelarsal.

Pappa är bäst i världen på att göra det fint hos mamma.

Hua för OK Löftans alla spöken och skrämmare.
Och kön till vandringen var längre än Slendermans pumpastjälk.

Pyntarpojken är igång.

Ja, nä, det är tur att man har en personlig stickassistent här i världen.
Jag har klippkort till Hägnestigen, där det repas upp och förklaras (för varierande grad av hörbara öron) och visas och hjälps, och att sticka ärmar med strumpstickor klarade den här illitterata ofingerfärdiga nybörjaren inte av, och inte heller klarade hon magic-loop-försöken, så nu blir det varannan räta varannan aviga i en lång halsduksliknande rektangel, “så syr vi ihop den sen”.
Det är Irene som säger det, men det ekar allt lite Margareta också.

PS: Det är verkligen SKITSVÅRT att sticka mönster på aviga. DS.

Höstträdgården är lite torftig, men den lyser emellanåt i solen!

Stormen Boelo är över och förbi och Biskopshagen visar sej från sin allra finaste höstlovssida.
Barnen hittar inskriptionerna, namnteckningarna soldaterna karvade in för över hundra år sen när de var satta ute på udden på span efter krigsskepp över Kattegatt.
Vi får väl tro att framtida kärnkraftsreaktorer inte stänger av hela halvön.
Den här karga platsen vill jag aldrig förlora.

Den bästa kameran är den du har med dej.
Jag har en på axeln nästan jämt, men idag hade jag inte det och då är det ju tur att mobilkameran finns.
Det är fint när stormen mojnar och solen och månen tittar fram.

Ja, den store jobbar visserligen duktigt på Ringhals hela lovet och har just sjunkit ner i efterjobbetsoffan, men den lille har inkasserat hälften av godisförbudsbelöningen och handlat prenumeration på Playstation Plus för alltihop.

Höstlov och plock och film och lurvig onepiece till frukost!
Vi såg Sällsynt kloka varelser (Remarkably Bright Creatures) som var det finaste jag sett på längelänge.
Feelgood och vackervyer och med ett lugn som i japanska animefilmer.
Älskar Sally Fields.