Innekurarväder, eller springa-ut-och-leka-i-badbyxor-väder, det är vilket som.

Några dagar i Skärhamn tills ovädret dragit förbi.

Jag har sett värre morgnar, det har jag.

En natt till i naturhamn innan stormen blåser upp.

Morgondopp.
Morgonsup.
Morgonplaner.

Från Frännbun till Koön är det bara ett meterhopp, så vi tog oss upp på Koöberget, förbi koökrokodilen och hittade en vandringled in till glass på kajen till Marstrand.
Återstoden av dagen: Sup och bok och bad och lek och grill och skål.
Hurra för livet.

Naturhamnar klår ändå betonghamnar, hur mycket laddström och tvättmaskiner de än fjäskar med.
Semifinal mellan England och Argentina på ännu varma klippor är the shit!

Tumlare och sälar och plattvatten, men allra främst:
Lisas första egna kaptensresa, med mej och Sofia som wingwomen!
Hönö-Frännbun forever.

Klockan är tuppgalstidigt när Mikael svänger förbi före jobbet och Elof mönstrar på.
Idag brassar vi vidare norrut!

Det kan vara bra fint att vara stilla i gästhamn också.

Blåsvindar och gråmoln och samtliga Hönös Hittaut-kontroller plockade.

Då laddar vi för några blåsiga dagar på Hönö Klåva.

Tilläggning i Klåva hamn och busstur längs alla kringelikrokar på Hönö, Öckerö, Hälsö och Burö.
Färja till Källö Knippla och där!
Gobbabanditen och såpad stång och dopp i lagunen.

Morgon på Klätten.
Te och packa gummibåt och ut och iväg.

Att man kan få ha det såhär bra.

En natt utan dans på Brännö brygga.
Nu dreglar vi Styrsöhus istället (Bertil hittade just sitt drömhus ovanför en brant, med tillhörande inbyggt uterumsväxthus där han ska plantera sitt fikonträd), på väg mot semesterns första naturhamn.

Första stoppet: Brännö.

Blankstilla morgon, ut och iväg.
En fiskare utanför Vrångö hade fått en mås på kroken, annars ingenting.

Mot båtsemester, och så ska vi lämna den här hemma själv.
Sommarjobbaren ska rensa silkorgar på kärnkraftverket istället för att göra bomben från bohuslänska granitklippor.
En sista kram när han fick flakaköra ner lite glömda prylar till båten i skymningen, och imorgon bitti stävar vi ut genom gattet för minst en och en halv vecka utan den här ungen överhuvudtaget.

Det är fint att alla får bli äldre och så, men, ja.

Han lyser som en liten sol, våran Vilmer, i tidningsannonser och helsidor, på billboards längs motorvägen och på mer modesta plakat vid rondeller.
Bredvid honom hänger Majken, upphissad i flaggstång, och tänk att hela familjen Ericksson står på scen i Teatergläntan i år.
Cornelia dansar runt i huckle och förkläde, Alexandra är inte bara mamma i verkligheten utan även fru Alma Svensson, och Tony, han är präst.
Nu har dom även köpt ett stort fräckt funkishus så nära Teatergläntan man kan komma (från Vilmers rum är det fri utsikt till entrén!) och även om det blir tomt så tomt så tomt i Bua, så blir det bra.

Allt blir bra till slut.