Det är det finaste oktobervädret i mannaminne, solen skiner och vinden tiger still.
Jag har feber och snuva, ryggen värker och soffan gör ont.
Fåglarna pickar i oxbär och lavendel utanför fönstret, jag orkar inte gå någonstans alls.

Margareta dog idag.
Den allra vackraste dagen hösten hade att ge, fick hon somna.
För en vecka sen satt jag hos henne en stund, milsvitt Kattegatt utanför hennes fönster, höj och sänkbar säng, palliativa teamet.
Som mamma.
Du stickar nerifrån och upp, BRA.
Sa hon.
Sådär Margareta-bestämt.

Nu blir stickkafét en stol tom.
Steglitsen äter lavendel och koltrasten letar mask i gräset.
Blåmesen stirrar rakt på mej när jag häller upp vatten för att koka te.
Det är en fin dag ändå.
Och feber går över.
Palliativ cancer gör inte det.

Helgens andra match mellan Varla och Bua.
Idag: lillebrors tur.

Slänten mot vägen ska få en välbehövlig makeover och den här söndagsottan fick
-de vuxna i den här familjen
-Magnus och hans grävmaskin (mer som en tevespelsmaskin faktiskt), samt
-alla våra grannar
vakna tidigt.

Kompisar och mat och musik.
Och lite biljard.
Gott så.

Allt förberett och klart, det var bara båten kvar, båten som skulle från kaj till kaj.
Så startade den inte.
Inte ens med startkablar till batterierna, inte minsta boff.
Sju mentala urladdningar, arton bedrövelser och uppskattningsvis sjutusen svordomar senare körde vi hem och skruvade ur bilens batteri, tog med bilens startkablar, kopplade dem direkt till båtmotorn och då.
Minsta boff.
En sista tur utanför fyren, bort till Kalle och kranen på kajen, lyft, spola, sänk.
Truckfärd istället för vingelpromenad bort bakom sjöbodarna.

Det är inte lätt när det är svårt.
Men kärran höll.

Nejmen inte är det väl den här mamman som jublar högst av alla i Skårbyhallen i Kungsbacka när hennes unge gör matchens första mål i sin första A-lagsmatch någonsin med herrarna.
Jag bryr mej ju inte ens om innebandy?

I avsaknad av truck eller traktor tager vi vad vi haver.
En slitvarg till flakmoppe, en spännrem och tre par apostlahästar för påputtning.
Blev lite trafikstockning ute på stora vägen ner mot hamnen, men nu är kärran där.
Och imorgon ska den få bekänna färg när vi lyfter!

Jag vet inte vilka som är flest, timmarna den här ungen trixat med klubba och boll fram och tillbaka härinne, eller reporna i parketten.
Ikväll klarade han tre varv med klubban runt bollen i luften.
Imorgon kväll spelar han sitt livs första A-lagsmatch.

Njae.
Tryckverkstan och jag har en smula svårt att komma överens.
Det är svartkladdigt och omständligt, mellan varje litet moment måste all oljefärg bort från alla fingrar, det är ett evigt springande till såpflaskan och gnugget, och när jag sen tar i ett litet hörn av ett rent vitt papper så tro fan att jag hade en liten färgfläck bakom nageln ändå, och tro mej, jag har försökt med handskar men då måste ju handskarna krånglas av och bytas vid varje litet moment istället. Och när allt väl funkar till slut, när inga fingrar kladdat av sej på nåt papper och valsen dras runt och pappret spänt lyfts upp så är trycket helt dassigt istället och Tommy ba ja du hade ju alldeles för blött papper ser du väl, du måste TORKA bättre och jag vill bara gå och lägga mej på den där soffan som inte finns.
Men idag skulle Lisa trycka och då fick jag feeling jag med.
Gick lika dåligt som vanligt.
Förutom sällskapet.
Sällskapet var smashing.
Jag är ingen tryckare.
Jag tycker att det är jätteroligt att göra plåtarna, det där belysandet och vaggandet i vattenbad som nästan påminner om mörkrumsarbete, men när plåtarna sen ska bli tryck får jag prestationsångest.
Ambitionsnivån stiger och självförtroendet sjunker.
Du måste go with the flow och SE vad det blir, säger Lisa peppigt. Släpp att du vill att det ska bli som du tänker.
Hon har rätt.
Nästa gång kanske.

Höstfrisering av lejonkalufs.

Solen skiner men det blåser den snålaste snålblåst världen sett sen förra istiden.
Fast i uterummet är det stiltje.
I uterummet skiner solen in på mej och halvtröjan, och på Bertil och boken.
Böckerna han numera läser under lätt tvång.
Jo, mobilgenerationen fångade Den Lille Läsaren också till slut.

Ja, vi firar lite på varsitt håll här.
Jag och Bertil åkte till Fjärås och sprang skolgårdssprint i orientering, Mattias är iväg med P11-killarna i innebandy, och nu sitter jag och värmer mej framför brasan med mina nya bi-handledsvärmare i ull, och min egen förvånansvärt lovande stickning.
Med mönster.

Tänk att det gått två år redan.
Två år sedan den hösten då dagarna stod stilla, när tiden stannade samtidigt som den rann iväg fortare än jag ville.
Löven gulnade på träden nedanför huset i Veddige, mamma låg i höj och sänkbar säng i vardagsrummet och palliativa teamet kom och gick, kom och gick, kom och gick.
Och jag ville att hon skulle få äta en persika.
Bara en persika, helst alla persikor i världen.
Men mamma försvann, och världen blev kvar.
Den morgonen hon dog, söndagen den trettonde oktober, var jag inte där.
Jag sov hemma den natten, vi skulle äta långfrukost och fira att vi varit ihop i arton år, för arton år tidigare, som var fredagen den trettonde och allt, åkte jag hem från Stockholm och mamma skjutsade ut mej till Bua, till den skallige som hade lagat ryggbiff och frågat Mange vilket vin han skulle köpa och sen satt vi där och drack finvin bägge två och låtsades att det var gott trots att ingen av oss tycker om vin.
Idag är det tjugo år sen den kvällen.
Och två år sen Lisa ringde mej mitt i frukosten och sa att jag nog måste skynda mej.
Jag hann inte.
När jag kom in stod hon i hallen, jag frågade med blicken och hon skakade på huvudet.
Mamma försvann.

Fy fan vad jag saknar dej.

Topp tre bästa middag:
Plockmiddag, på alla tre.

Gräsänkehelg och igår stickade jag hela dagen.
Från jag gick upp tills jag gick och la mej.
Kanske lite MÖNSTER här? tänkte jag kaxigt. Och BÖRJADE STICKA MÖNSTER.

Men en hel dag inne i soffan är inte skönt för lungor eller rygg, hur mysigt det än må låta.
Så idag gick jag och Sofia först poängpromenad, och sen ner till second handen som öppnat upp till dubbelstort i gamla Marinabaren.

Dagens fynd:
-Strumpstickor (5 kr)
-Handvirkade band (5 kr/st)
-Stickfodral (5 kr)
-En såndär hål-platta man stoppar stickor i för att mäta storleken på dem (5 kr)
-Ett nummer av tidningen Hemslöjd (1 kr).

Nu kör vi.
Jag kan mönster, nu finns det ingen hejd.

En båt inne för vintern.
En båt to go.

Nähä, min stickning DÖG inte för expertögonen.
Bättre att repa upp det nu än när du kommit ännu längre och yada yada.

Nu börjar vi om, med tjugo maskor mindre.

Ruskväder, brasa, alla hemma.
Filt och te, tyskläxa och studslera.
Och jag har lagt upp tvåhundratjugo maskor och börjat sticka en ny tröja.

I gattet går lanternorna varma, hummertinorna är ute och vittjas eller plockas in.
Bastun står på åttio, tanterna har tagit plats.
Eva mäter havstemperaturen till femton, Anita sjunger Tage Danielsson.
Ute i omklädningsrummet har dom dukat upp fikan och snart droppar alla ut, en halvtimme räcker.
En halvtimme räcker inte för mej.
Jag breder ut mej ensam på nedersta laven och går ut och badar, tio gånger minst.
Trängs med en brännmanet på ett par av doppen, femton grader, borde inte brännmaneterna snart dra sin kos?
Lanternorna går ut och in.
Det känns som att jag bor på en ö, sitter inne i bastuvärmen på en vanlig sketen onsdag och ser båtarna gå in, det enda sättet man kan ta sej till min ö, min fristad i världen.
Jag bor på Rörö, Vrångö, Källö-Knippla.
Jag bor i Bua.

Nordsten, därute i glittret.
Jag är på Löftadalens folkhögskola och jobbar, och Nordsten glittrar därute genom fönstret, genom molnen.
Det blev inget Nordsten iår.
Inget Vrångö heller.
Det är noll komma ett procents chans att vi kommer ut med båten igen, denna helgen ska också regna och storma, alla helger stormar bort denna hösten.
Måndag ser fantastisk ut.
Sol och en sekundmeter.
Men vad ska vi med det till på en måndag?

Man skulle vara pensionär.