Yllekläderdagar och lite sällansett solsken.

Jiujitsu-söndag på Falkenbergsgatan.

Äntligen.
Allra sista dagen som utställningen UBOT vs Tafa 2.0 hänger på Galleri Hamnmagasinet går vi dit.
Vernissagen den 5 oktober stod högt i min önskekalender, men en sjuk mamma stod högre.

Min bästa Camilla, Maneta Planeta, Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Hon dog för två år sen, Camilla.
Hon försvann och jag hann inte med.
Hennes galleri i Düsseldorf hedrade henne då med en utställning till hennes minne, UBOT vs Tafa, och den här hösten kom UBOT vs Tafa 2.0 till Hamnmagasinet.
Herregud vad stolt hon hade varit, som hon hade stått där och myst.
En hel utställning av tillgänglig konst, konst där man får pilla och känna på vartenda verk, där alla sinnen utom synen är i fokus.
Camilla som kämpade så för sin dotter, kämpade för alla synskadade.
Nu står min egen unge och fingrar på hennes maneter, drar varenda limpistolkula mellan fingrarna.
Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Mörka morgonpromenader längs Svingen ner till Konsthögskolan.
Mitt lilla förstaårsstudiohörn.
Hennes stora fjärdeårsateljé på tredje våningen, med det vackra ljuset.
Alla sönderklippta barndomsfotografier.
Alla insikter om vad man kan göra, Camillas värld, jag smög in.
Först bodde vi i varsitt grannhus uppe på Gluntens väg, nästa år flyttade vi ihop i ett kollektiv på Bankgatan.
Ludwig, Katja, Ninia, JM, Camilla och jag.
Umeå, snö, pepparkakor.
Hissjöraggarna.
Konsum på Renmarkstorget.
Skolan.
Älven.

Maneta Planeta på Hamnmagasinet, min unge frågar om vi kan gå nu, är jag klar?
Jag är klar.
Minnena har jag för alltid.

Fredagsmys med chips och godis och Spirited Away.
Bättre kan jag nog inte önska.

En vecka sedan mammas begravning.
Och blommorna är precis lika fina än.

Det lilla skuttet inuti, tillsammans med de höjda ögonbrynen, när Peter Börjesson på sin fullsatta Väröhistoria-föreläsning på biblioteket ikväll bläddrar fram en bekant bild.
Bertil.
På hans och min lilla vab-utflykt till pestkyrkogården i Lingome häromcoronaåret.

Det är märkligt hur bilder kan få vingar.
Jag kan absolut ha svarat ja på frågan om någon (hembygdsföreningen, museet) får använda bilderna i något sammanhang, men att de sen flyger vidare, utan information om härkomst, är synd.
Om jag fått frågan hade jag även svarat ja på frågan om Peter får använda dem i sin föreläsning (Peters föreläsningar är helt fantastiska!) men inte ens Peter själv visste hur bilderna hamnat hos honom, eller varifrån han fått dem.

Sån är världen.
Man kan oförhappandes gå på föreläsning om bygdens historia en vanlig kulen måndagkväll, och plötsligt få se sitt lilla barn i numera urvuxen overall leka omkring bland fjolårstuvor.

Sista etappen på den här helgen: Djurparksorientering.
Lejon, zebror och strutsar gled han förbi utan problem, men när han kom till dinosaurierna av plast tröt flowet.
En stackars liten nummer fyrtiosex, så lätt att föreställa, så svår att hitta.
Men otur i resultatlista är inget som bekymrar unge herr Arnesson något nämnvärt.
Och för det (samt för allt annat) är han bäst i hela världen.

Upp på Rya Åsar och ner mot Borås Arena.
Lite stadsvandring och pizza på det, så var andra dagen av Boråshelgen gjord.

Så rullade vi mot Borås.
Bertil ska springa orientering tre dagar i rad och bo på skola med resten av OK Löftan, Mattias drog sova-på-luftmadrass-i-skolsal-lotten och jag och pappa myser i husvagnen i novembermörkret på Borås camping.

Den gråaste dagen.
Och den finaste.

Ett osannolikt solsken sprack upp och strålade rakt in på våra bänkrader, när ceremonin var slut och Ljus och Värme började spelas.

Mamma är död.
Men hon finns här överallt.

Dimgrå dagar.
Jag lyssnar på Joni Mitchell och skriver begravningsband och lunchar med Krille på Gästis och löser korsord i soffan.
Yllefilten är på.
Det blir mörkt tidigt och Mattias jobbar över och barnen ska iväg på träningar och jag lagar middag av vad som finns i kylen, idag blev det dinkelpasta med halloumisås och morötter.
Och väder för höstens första brasa.
Det är inte särskilt kallt ute, inte särskilt varmt heller, sannerligen inte särskilt ljust.
Det är november och på torsdag begravs mamma.
På Hallandstrafikens hemsida lever hon, där står hon och Bertil och väntar på tåget vid Falkenbergs station.
Jag frågade henne innan hon dog om hon ville att de skulle plocka bort bilderna på henne, eller om pappa ville det, men det ville de inte.
Och jag blir så glad varje gång jag ser henne.
Hon har funnits.
Nu är hon guldbokstäver på sidenband, den svarta pennan tjorvar och fastnar och smätter ut små färgstreck.
Jag blir frustrerad och sen struntar jag i det.
Man får välja sina strider.

Strandspring, fotokonst och Ferrarisamling.

Sanddynsspring på Hallandsfinalen.
Perfekt tävling för en fotograferande åskådare.
Annars ser man sällan skogen för alla träd.

Höstlov på slutspurt, strax åker dom här tre till Pingvinen och badar loss.

Jaha, nähä, det här är en sport jag inte begriper mej på.
Det gör ont i mej när jag ser nån annan helt lagligt strypa min unge, och sen när den jäveln strypt färdigt och domarn bryter matchen så lyfts helt plötsligt Hugos arm i luften, för då hade visst han gjort nån nedtagning i början som gav poäng och stryparn blev utan trots att han låg uppepå och såg helt vinnande ut.
Förlust, vinst, vinst, förlust.
Och silvermedalj är ju kul.
Men vänjer mej gör jag väl aldrig.

Det bästa vi har osv.

Zombielejonet och hans polare gör byn.

Naturums ansiktsmålningsstation ger er:
Skräckinjagande zombielejon.

Schackfrukost med plötsligt höstlovsledig pappa också!

Skattjakt, tornbesök och havsörnsklättring på Getterön.